Menu

Att Testas För Alfa-1

Att testas för alfa-1-antitrypsinbrist (alfa-1) kan vara så enkelt som ett stick i fingret eller komplext som att sekvensbestämma en ovanlig DNA-sträng. Situationen och skälet för testningen bestämmer vilket test som behöver utföras. Det är viktigt att komma ihåg att alfa-1 är en laboratoriediagnos, inte en klinisk diagnos. Man kan inte ställa en definitiv diagnos baserat på patientens anamnes eller fysisk undersökning. Diagnosen ställs med ett enkelt blodprov.

Riktlinjer för test under olika förhållanden.

Alfa-1-stiftelsen har utvecklat riktlinjer för bästa testförfaranden i ett antal kliniska situationer. Dessa riktlinjer är avsedda att hjälpa sjukvården, individer och industrin att förstå hur testning bör genomföras för att säkerställa att de lämpligaste och mest effektiva testmetoderna används och att skydda patientens rättigheter och sekretess. Riktlinjerna är endast tillgängliga på engelska.

Se The complete Alpha-1 Foundation Testing Guidelines

Historiskt utfördes tidig testing med användning av serumprotein elektrofores (SPEP). Samtidigt som denna test är brett tillgänglig och lätt att utföra är den tämligen oprecis jämfört med de mer specifika tester som numera är tillgängliga. Men, om en SPEP utförs av andra skäl och erhållna resultat påvisar ett frånvarande eller ett minskat alfa-1-band bör ytterligare test för alfa-1- antitrypsinbrist (AAT) definitivt utföras.

Det mest tillgängliga och minst kostsamma specifika testet för alfa-1 är serumnivåbestämning av AAT. Korrekt utfört kan detta test enkelt upptäcka de vanligaste formerna av allvarlig AAT-brist. Det finns emellertid problem kopplade till nivåtestning. Till att börja med ger nivåtestning inte ett tydligt resultat hos individer som är bärare av endast en avvikande AAT-gen. Dessutom finns vissa avvikande AAT-gener som producerar relativt normala nivåer av ett avvikande protein och AAT-nivåbestämning kommer inte heller att upptäcka dessa.

Till sist finns också bekymret att olika mätenheter används. Medan vissa laboratorier anger sina resultat i milligram per deciliter (mg/dl) anger andra sina resultat i mikromol (µM). I Europa anges ofta nivåer som gram per liter (G/L). En siffra som representerar ett normalt värde i en mätenhet kan ange ett onormalt värde i en annan. Det är viktigt att ange såväl mätenhet som laboratoriets normalvärden när en AAT- serumnivå skall tolkas (se tabell 1).

TABELL 1 – AAT Serumnivåer

Mätenheter

Exempel på normalvärdesspridning*

Exempel på onormalt resultat

Exempel på normalt resultat

mg/dl

75-150

35

105

µM

> 22

6

28

G/L

0.075-0.15

0.04

0.1

*aktuella normalvärdesspridningar varierar från laboratorium till laboratorium

Ytterligare testning, förutom en enkel serumtest, är ofta indikerad om:

  • Identifiering av bärare av en enstaka defekt gen är önskvärd (som vid familjetestning)
  • Patientbilden är oklar (som vid tidigt uppträdande lungemfysem med en normal AAT-nivå)
  • Bekräftelse av ett onormalt värde önskas (ett onormalt värde bör nästan alltid konfirmeras med en kompletterande testmetod)

Sådan kompletterande testning innebär i regel antingen fenotyp- eller genotypbestämning. Fenotypbestämning innebär typbestämning av cirkulerande AAT-protein genom isoelektrisk fokusering av olika isotyper av AAT i blod, plasma eller serum. Genotypbestämning, så som den för tillfället används, innebär identifiering av avvikande AAT DNA genom användning av specifika prober utformade för att markera de vanligaste avvikande generna.

Medan genotypbestämning är effektiv och automatiserad, kan den endast identifiera gener för vilka prober har utvecklats. Följaktligen kan sällsynta defekta genotyper av AAT missas. Det potentiella problemet med fenotypbestämning är att en korrekt tolkning av fenotypgeler kräver stor erfarenhet. Fenotypbestämning, när den utförs av en erfaren vetenskapsman, är den mest direkta metoden att identifiera bärare och personer med gendefekt, särskilt de med sällsynta eller ovanliga mutationer av AAT-genen. Trots det kommer individer med nullgener (en i en serie av AAT-genmutationer som leder till att inget detekterbart AAT-protein produceras) att missas vid genotypbestämning och kan ofta missas utan specifika ”nullprober” vid genotypbestämning.

TABELL 2 – Erfordeliga prover

Typ av prov

Nivå

Fenotyp

Genotyp

Blod i provrör

Ja

Ja

Ja 1

Torkad blodfläck

Ja 2

Ja 3

Ja

Saliv

Nej

Nej

Ja

1 Kräver färskt prov
2 Nivå används för internt bekräftande av resultat
3 Möjlig men inte allmänt utförd